Karin Häll och jag pratar om konsten, men landar strax i litteraturen – hos författare som Mare Kandre, Herta Müller och Fjodor Dostojevskij. Det är logiskt. I Karin Hälls blandobjekt och installationer finns både det mörka och det förtröstansfulla, det trasiga, lappade och lagade. Textens stil, rytm, rum och språkbilder är ett ständigt val på samma sätt som i konsten. Det handlar om att pussla och att det måste bli lite fel, förklarar hon och minns med ens Sirkka Turkkas diktrad ”Livet är ett i vinden vacklande hus”. (Bo Carpelans översättning). Här på Alma Löv är det från H.C. Andersons saga ”Dykungens dotter” och Birgitta Trotzigs roman med samma namn som Karin Häll lånat titeln till sitt nya verk ”Dykungen” placerat högt upp under konstladan Paleis Oranjestraats tak. Där står Dykungens bistra byst på en elegant blompiedestal. Vad föreställer hans svartfläckiga skulpturhuvud, vars skalle och hår har formats till en jättehög buskig topp av nästan falliska dimensioner? Knappast en makt prydd med mitra, krona, eller höga rokokofrisyrer. Snarare en gestalt förbunden med trasslig undervegetation, fågelskrämmor och skräckinjagande demoner. Karin Hälls dykung har det inte lätt. Yttre skal och attribut räcker inte. Innanmätet ger sig snart till känna. Istället för armar hänger kungens tröjärmar tomma. På golvet står ett par stiliga ben. Gjorda av strumpor. Fyllda med hö. I strumpornas tåpartier har fötterna tagit över. Där syns alla tår sydda i sirliga broderier. Intill står en mäktig strutform. Av halm. När Karin Häll låter insidor och utsidor byta plats visar sig tillvarons bräcklighet.
Jessica Kempe